söndag 20 september 2015

Så sköra vi är...

vi människor. 
Någon säger;" ta bort det där !", om ett inlägg och den som skrivit det hela, ...små ord...stora ord...skitar i världsrymden..., som jag sett som en klippa rasar ihop och blir ett litet knytt, en liten droppe. 
Sorgligt att vi ska vara så sköra.
Att en fin människa ska få för sig att hon gjort fel.
Att hennes ord är fel och andras rätt.
Fast hon fick mig att tänka till. 
Det gör hon ofta. 
Fast jag egentligen inte alltid tycker att hon har rätt. 
Det har ju jag...eller...nä???

Ja, på mig kan man också peta så  att jag förvandlas till en liten liten pöl på golvet. 
Ändå finns det de som ser mig som en stark person...
hmmmm....

Jag tänker ofta att vi föds och dör ensamma. 
Däremellan kommer små stunder av gemenskap. 

Visst söker vi andra. 
Visst beror vi av andra. 

Jag som själv kallar mig för ensamvarg vill egentligen se alla kommentarer plinga in ordentligt efter varje inlägg jag skrivit.
Men när någon skriver om att jag har fel. 
Att jag misstar mig eller uttrycker mig på tokigt sätt blir jag såååå ledsen. 
Varför det?
Jag vill ju vara själv. 
Bryr mig inte...
Nä, så enkelt är det inte.
Jag vill nog vara lite själv och lite med andra...eller så... 

Vi behöver varandra helt enkelt. 
Fast i olika kvantitet. 

T ex har mannen inte åkt iväg på dyk-turer som han egentligen vill för att ingen annan av vännerna hänger med. Han fixar inte att åka själv. Tycker det är tråkigt. 
Han vill inte heller att vi är själva varje lördagskväll. 
Vill att vi ska träffa kompisar....
Ibland tycker jag att det är kvävande.
Ibland kul. 

Jag blev lämnad i sticket igen när jag var på yogafestivalen i år. 
En kompis som skulle ha följt med kom aldrig. 
Jag vet att hon var både ledsen och arg för att hon inte kunde. 
För att någon stoppade henne. 
Men jag har lärt mig att det allra bästa är att göra saker själv. 
Om någon sen hänger på blir det dubbelt så kul. 

Jag är inte så bra på att prata. 
Men jag upptäckte hur jäkla skoj det var att hålla föredrag på lärarhögskolan. 
Att det ger så mycket när andra ger dig feedback. 
Ändå föredrar jag boken och att gräva ner mig i min egen värld. 
Kanske är jag lite schizofren. 
Eller bara människa...
Vad vet jag, lilla sköra människa...

7 kommentarer:

  1. Jag älskar Sting, och känner igen i ditt inlägg. Jag tycker också om att göra saker själv inte följa strömmen utan hjärtat. Kram

    SvaraRadera
  2. Åh. Tack för det här. Det stärker mig. Vi är alla sköra och starka samtidigt tänker jag. Kanske kan ingen "abonnera" på att vara skörast, om du förstår hur jag menar? När jag sa på jobbet för ett tag sedan att jag hade blivit ledsen efter ett möte, blev han (som alltid alltid är tyst och aldrig tycker något) helt förvånad över att jag kunde bli ledsen.. Eh. Vad säger man? Han trodde att eftersom jag vågar säga var jag står så blir jag inte ledsen om andra kritiserar det. Jag tror att alla dessa föreställningar om varandra, de skulle vi tjäna på att inte ha. Eller också föreställningar om oss själva. För vi är nog starkare än vad vi tror. Tror jag. Kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du väckte en hel del tankar i mig. Det är bra. Kramar tillbaka

      Radera
  3. Många tankar om detta senaste dagarna - behöver absolut bearbetas, tittande ut över ett vatten eller så :)
    Kram!

    SvaraRadera